Ingen annan Kristina
Den 31:a mars släpps biljetter till den nya uppsättningen av Kristina från Duvemåla. Jag och mamma har alltid pratat om att se den igen om den åter skulle sättas upp. Men det finns ett problem...
För mig finns det ingen annan och kommer inte att finns någon annan Kristina från Duvemåla än Helen. För mig är hon Kristina, hon spelar ingen roll. Hon skulle lika gärna kunnat återuppstå för att berätta sitt liv. Därför kan jag inte förlika mig med att Kristina ska prata finlands-svenska. Jag tror säkert att Maria, som har fått rollen, kommer att spela Kristina bra. Men det känns inte riktigt rätt.
Även fast det var så många år sedan jag såg föreställninge så lever ändå minnerna kvar, för vissa minnen är speciella. Det är egentligen inte riktiga minnen utan mer som känslor som man minns. Det jag kommer ihåg som jag kan ta på är vissa speifika saker.
Det jag minns är en gunga, en gul klänning, ett förälskat par, ett sädesfällt där säden rör på sig, Fin-Kajsas slipsten, ett stenfält, ett skepp med flera mastar, myller av människor i vackra klänningar. En gjutjärnspis, en dimmig åker, en indian, ett äppelträd och en kvinna som säger farväl till jordelivet. Dessa är endast små fragment av något enastående. Men så fort jag hör musiken så är det som att min kropp och mitt undermedvetna kommer ihåg hur jag reagerade för alla dessa åren sedan. Känslorna spritter i kroppen. Sorg, lycka, glädje, ilska. vemod, förtröstan... jag en massa känslor bubblar upp.
Så jag tror inte att det kommer att bli någon Kristina från Duvemåla denna gången. Hur ska jag kunna ersätta mina minnen med nya av något som inte kommer i närheten av att vara lika bra. Även fast jag endast kommer ihåg fragment så är jag lycklig över att ha fått chansen att se Kristina från Duvemåla.
